Att åka helikopter istället för att vandra i fjällen innebär stora friheter och bekvämligheter. Man kan till exempel lämna den frystorkade maten hemma och istället ta med färska kryddor och fina viner.Clear Skies åkte helikopter från Kiruna till Leavasjokk, ett fiskeparadis djupt inne den öde fjällvärlden.
Vi blir upphämtade på Kirunas flygplats av Per Välitalo som arbetar på företaget Nordic Heli sedan ett år tillbaka. På vägen till deras helikopterbas, som ligger på det numera nerlagda militärregementet I22 , tar jag tillfället i akt att fråga lite om hur fisket i trakterna har varit i år. Fakta om vattenstånd, temperatur och insektsliv är viktig information för en inbiten flugfiskare och till stor hjälp vid fiske i ett nytt vatten. Fisket i fjälljokkar är känsligt och mycket varierande eftersom yttre förutsättningar snabbt kan förändras. Speciellt vårt mål för resan, Leavasjokk, är känt för snabba förändringar i vattenstånd. – Högt vatten, men sjunkande, är det ultimata, säger Per. Bara att hålla tummarna då, tänker vi.
Väl på helikopterbasen inhandlas fiskekort och vi markerar heta fiskesträckor på fjällkartan. Vi bestämmer oss för att mittenpartiet av den cirka fem mil långa jokken verkar vara ett bra ställe att bli avsläppta. Här har vi nämligen chans att fånga inte bara harr och öring, utan med lite tur också den skygga rödingen.
Helikoptern lättar säkert från backen och vi lämnar civilisationen bakom oss. Ett år av längtan är äntligen över. Jag har under vintern försökt dämpa min fiskefeber med flugbindning, filmer och materiella uppgraderingar, men nu är det äntligen dags att förvandla det man drömt om till verkliga ryck i spötoppen. Redan efter en kort stund i luften blickar vi rakt in i Kirunas fjällvärld och man inser, lite avundsjukt, vilken otrolig närhet till naturen människorna här uppe har. Under helikoptern ser vi efter en stund ett silverblänkande vattendrag slingra sig likt en orm genom det gröna fjällandskapet. Strida forsar avlöses av lugnare sel -helt perfekt för flugfiske. Piloten Magnus Thyni berättar att det är målet för vår resa vi stirrar ner på: Leavasjokk. Den livfulla jokken får sitt källvatten från det mäktiga Mårmamassivet med tillhörande glaciärer. Den slingrar sig ett par mil genom fjälllandskapet och förenar sig slutligen med Rautasälven, som i sin tur rinner ner i Torneälven.
Efter en halvtimmas flygtur tar vi mark på en liten kulle alldeles bredvid jokken. Det är en utmärkt plats att campa på. Långt från vägar, människor och telefoner och även en bra bit från närmaste vandringsled. En eldstad och några ihopsamlade renhorn skvallrar i alla fall om att det varit folk här före oss. Tältet slås snabbt upp, stadskläder byts till vadarbyxor, deodorant byts mot myggmedel. Flugspöet monteras och den egenhändigt bundna flugan knyts på. Jag vadar ut i strömmen och efter några luftkast låter jag flugan försiktigt singla ner på vattenytan. Min fiskekompis står och drillar en harr en bit bort och det dröjer inte länge förrän det rycker till i mitt spö också. Kvällsmackan består av harr och öringi folie och ett glas Alsacevin till. Underbart gott. Den största öringen gravas och låter vila till morgondagen. Allt känns fint. Riktigt fint.
Att åka helikopter istället för att vandra i fjällen innebär stora friheter och bekvämligheter. Istället för frystorkat har vi färskvaror och torrmjölken har ersatts med ett gäng fina viner. Kryddblandningarna fick stanna hemma till förmån för de färska kryddor som vi fyller de nyfångade fiskarnas bukar med, tillsammans med en klick smör, innan de läggs på elden. Visst gör vi milslånga vandringar uppströms och nedströms Leavasjokk, men endast med lättare packning och lätta flugspön. Skönt är det också att återkomma till ett färdigt basläger varje kväll och bara slappna av och njuta av fjällens storhet. Den andra kvällen filéas den kilostunga guldgula fjällöringen och avnjuts som sashimi tillsammans med japansk soya och wasabi. Bättre än så kan det inte bli.
Efter fyra dygn av underbart fiske, god mat och total avslappning så hör vi återigen helikopterns smatter komma närmare oss. Trots den ganska kraftiga vinden som har blåst de senaste dagarna så landar den säkert på vår kulle. När piloten stiger ut slår det oss att han är den första människa vi sett på en halv vecka. Kanske är detta den allra största njutningen med vildmarksliv. Att för en stund slippa folkmyllret och istället begrunda människans litenhet bland fjällmassiv och strida forsar.
