Det passerar inte mer än en halvtimme efter touchdown så har vi packat ur helikoptern, rest tälten, dränkt oss i myggmedel och står färdiga med vadare på och med en armada av riggade spön i händerna. Aldrig tidigare har Team Fisk visat sådan enastående disciplin och organisatorisk förmåga. Men då har också denna resa varit ämnet för all diskussion de senaste månaderna och allt är planerat in i minsta detalj. Packlistor har reviderats av samtliga till perfektion och inget har lämnats åt slumpen.
Det mest ädla av triathlon
Utsagor har gjort gällande att det värsta myggåret på tio år råder, att det kan vara mycket folk på den aktuella fiskesträckan och att det finns risk för lågt vattenflöde så här i slutet av högsommaren. Även om bara den första prognosen skulle visa sig vara sann så kan inget av detta påverka vår iver när vi nu står redo i vattenlinjen för att fullfölja vad vi kom hit för att göra. Med en fjälltur i fjol med relativt dåligt fiske färskt i minne har målsättningarna skruvats upp eftersom. Nu är vi redo att ta itu med uppgiften att utföra det mest ädla av triathlon. Målet är att fånga alla arterna: harr, öring och röding och alla ska dessutom överstiga kilot.
Platsen för vårt uppdrag är förlagd till västra Kirunafjällen. Här, om någonstans, borde kilostrojkan kunna fångas inom ett relativt begränsat område. Frågan är bara i vilken ände av prispallen vi ska börja när vi vadar ut i vår homepool. Efter några minuter av överläggningar och spanande ut över ett vatten som inte visar några tecken på aktivitet kommer vi överens om att börja i den enkla änden.
– Efter två dagar utan fisk förra sommaren är det viktigt att vi kommer i gång tidigt under resan, menar Joakim.
Vi andra instämmer. Harren, en alla tiders flugfisk, som oavsett storlek mer än gärna stiger till torrflugor skulle bli vårt första delmål. Det är aldrig lätt med flugfiske, men harren är i jämförelse med röding och öring betydligt mindre selektiv i sitt val av föda och kan lockas till hugg under de flesta omständigheter. Men just nu ligger vattnet stilla och våra flugor ligger orörda. De få moln som syns på himlen har fastnat på några höga bergstoppar i det mäktiga Mårmasmassivet där jokken har sina källor.
– Kanske kan det komma i gång när solen tittar fram bakom topparna, resonerar Oscar.
Midnattssol och nattsländevak
När den sena midnattssolen sprider sitt släpljus över vidderna börjar fisken äntligen visa sig i ytan. Nattsländorna vaknar till liv och snart syns även dagsländor dansa omkring oss. Fler och fler ringar visar sig på vattnet och vi sprider ut oss och väljer vak och strategi. Hans-Eriks superpuppa försvinner plötsligt och resans första fisk är ett faktum. Dock ej i närheten av kilosgränsen som vi satt upp. Den väger 7 hekto, uppskattningsvis.
Efter denna vackra fisk följer flera fina fajter på både torrflugor och nymfer, i lugna sel och i mer strömsatta partier. Toppnoteringen hittills blir en fin harr som Oscar drillade och vägde in på 9 hekto. Vi är nu långt in på nattimmarna och både vi och fisken börjar bli trötta. Alla utom Martin. Han har fått syn på en fin fisk, som kontinuerligt vakar en bit uppströms, som verkar äta av de kläckande dagsländorna som kämpar sig upp genom vattenytan. Efter en stunds stirrande i flugasken väljer han en oliv Klinkhammer storlek 14. Försiktigt vadar han ut snett nedströms fisken för att inte skrämma den. Han lägger sitt första kast perfekt några meter ovanför vaken. Harren tvekar inte en sekund och det lätta spöet reses i mothugg och fisken sitter perfekt. Den drar direkt ut i strömmen och ställer sig karaktäristiskt på tvären.
Efter ett par intensiva minuter och några spektakulära hopp börjar den ge med sig och kan bärgas. Martin kan, när han anländer till tälten, inte nog poängtera hur kul det var att drilla stor fisk på lägre klasser. Antagligen främst för att själv motivera inköpet av ett nytt svindyrt klass 3-spö. Men visst, det såg kul ut. Efter en snabb vägning och fotografering släpps skönheten tillbaka. 1,2 kilo och första delmålet är avklarat.
Öringen, och i synnerhet den guldgula variant som lever här uppe, är kanske det vackraste man kan fånga på ett flugspö. I jämförelse med harren är den otroligt stridbar och faller inte för billiga tjuvknep. För att ro iland delmål nummer två krävs således ny taktik och nytt fokus. Vi har haft klart, fint väder men hårda byar från väst. Men mellan dessa vindbyar hände det att det blev helt vindstilla och solen värmde. Då kom insektslivet direkt i gång och fisken började hugga både på och under ytan. Huggperioderna var dock få och varade endast några minuter, så det gällde att ta vara på de tillfällen som man fick, kändes det som.
Vi vandrar uppströms
Vi packar och gör oss redo för en dagsvandring uppströms, där koncentrationen av öring visat sig högre. På vägen upp njuter vi av en fjällvråk som spanar in oss från ovan. Några ripor flyger plötsligt upp rakt framför våra fötter och skrämmer närapå livet ur oss.
Efter en svettig vandring närmar vi oss en fin pool som håller hyfsat djup och ser ut att kunna hålla större fisk. Ingen ytaktivitet syns dock. Vi testar nymfer av olika slag på olika djup. Ingenting. Johan testar streamers i både ström och lugnare partier. Inget. Men så fort vinden lägger sig ser vi att det finns fisk. Stor fisk. Som vanligt vakar de största fiskarna på andra sidan, utom räckhåll för ett flugkast.
Johan ser ett vak en bit uppströms och knyter på en Johannas damstrumpa, ett eget mönster som har visat sig mycket effektivt i många vatten där fisken äter kläckande insekter som hänger i ytfilmen. Och mycket riktigt försvinner flugan även här och kroken sitter perfekt i fiskens mun när han gör mothugg.
Besvikelsen hos Johan är dock påtaglig när han ser att det inte är guld som glimmar utan en silvrig harr strax över kilot. Fin fisk, men fel fisk, muttrar han och sätter varsamt tillbaka den. Men hundra meter nedströms landas i alla fall två öringar på 8 hekto styck. De ska fileas och gravas. Få saker är så goda som gravad öring i fjällen. Men det saknas ännu ett par hekton för att vi ska bli nöjda.
Fjällets finaste fisk
Nu har det lugna vädret försvunnit och det var länge sedan något visade sig eller kändes i våra spön. Vi har ersatt torrflugor och små nymfer mot stora streamers. Stora flugor ger stor öring, eller hur var det?
Det har varit varmt en hel vecka innan vi kom hit och vattnet har garanterat värmts upp.
– Kanske kan man hitta större fisk i forsar och mera ström- och syresatta partier, resonerar Joakim.
Som så många gånger tidigare ser man ett ännu bättre ställe runt nästa krön och vi bör- jar gå. Vid första bästa fors knyter Joakim på en förtyngd streamer. Ytterligare en av Team Fisks kreationer. En riktig värstingfluga som lockar de stora fiskarna och skrämmer de små!
Flugan landar mitt i vitskummet, den sjunker samtidigt som den följer med strömmen. Ett par mendningar och sedan tas den hem ryckigt tvärsöver strömmen. Tredje försöket suger det tag i linan. Ett bestämt hugg och ett lika bestämt mothugg och den sitter.
– Inget snack om att det är öring i alla fall, ropar Joakim efter ett par rejäla rusningar.
Slirbromsen jobbar och snart visar sig skönheten också ovan ytan i ett par rejäla språng.
Martin, förste håvare, gör sig redo eftersom han redan står utvadad och snart ligger fisken i säkert förvar i håven. Vågen stannar på 1,1 kilo. Några snabba foton och beundrande blickar senare så simmar fjällets finaste fisk tillbaka till friheten.
Välijokk
Med två etapper avklarade under resans första hälft känner vi för att byta plats när vi nu ska fullborda ärendet. Det nya vattendraget ligger bara en trevlig dagsmarsch bort, men Team Fisk som har för mycket packning genomför sträckan i luften och möts av den mest magnifika dalgång vi någonsin skådat. Med andan åter landar vi på en gräsbeklädd kulle intill en jokk som slingrar sig genom dalen.
– Här är det som ett akvarium, utlovar den forne stridspiloten Mikael varpå han kliver in i helikoptern och lämnar oss kvar, peppade som småbarn på julaftonsmorgon.
Man kan tro att entusiasmen ska lägga sig efter ett par dagar med idel fiske. Men ingen risk. Martin är den förste som är färdig och attackerar smygande den närmsta poolen där ett par mindre vak har setts. Efter en viss väntan och ett par flugbyten försvinner till sist Martins superpuppa ner i det kristallklara vattnet. Turens första röding är bärgad, runt 8 hekto. Intressant att det kristallklara vattnet får fiskarna att framstå som betydligt mindre än vad de är.
– Jag trodde att den högst vägde fyra hekto, säger en upprymd Martin.
Innan kvällssolen försvinner bakom bergen har alla fått åtminstone en röding och går förnöjsamt tillbaks till lägret för att lättade jämföra den inledande dagen med vårt rödingfiasko i fjol.
Fjällets Greta Garbo
Vår uppfattning om den skygga rödingen får sig en rejäl törn då vi upprepade gånger i det närmaste blir påsimmade av stora rödingar när vi vadar.
Nådastöten för våra inbillningar att rödingen skulle vara gåtfull och lättskrämd kommer när vi i utloppet av en mindre jokk ser ett helt stim på uppemot 30 rödingar i tvåkilosklassen stå och förlusta sig utan antydan till besvär av vår uppenbara närvaro. Dessvärre verkar de inte bry sig om närvaron av våra flugor heller. Nymfer i princip presenterade i munnen på fisken blir ratade. Antagligen har det grunda vattnet i selet värmts upp mycket under senas- te veckans högtryck och rödingen svalkar sig helt enkelt i det kalla smältvattnet från jokken.
Stimmet står kvar ungefär på samma plats under hela vistelsen. Men vi ger upp att fiska på de vackra fiskarna och nöjer oss med att bara titta. Nästan lika kul det!
Allt vårt fiske här sker med lätta spön i klasserna 3-4. Drillningen blir dubbelt så underhållande, man kastar bekvämt, lagom långt och med god precision. Så långt som det är möjligt kastar vi enbart på vak eller på synlig fisk. Under goda förutsättningar kan man här faktiskt spotta fisk på säkert 30 meters håll, vilket är många flugfiskares dröm.
Vi har fått syn på en fin fisk som i lugn och ro stryker omkring och plockar insekter från ytan. Då och då kommer den inom räckåll för att vi ska kunna nå ut med ett kast. Oscar smyger sig fram till strandkanten, lägger ut ett kast en bra bit framför fisken och håller andan. Fisken svänger dock bort från flugan, men bara för att sekunden senare vända till- baka i riktning rakt mot den.
– Nu kommer den! Den kommer! skriker Oscar och alla ser storögt skådespelet när rödingen hugger och krokas.
Det syns på spöets tunga gung att det är en fin fisk. Bara den inte lossnar. Något som vi fått erfara alldeles för många gånger de senaste dagarna. Men den verkar sitta bra och några minuter senare ligger den i håven, 1,3 kilo och underbart vacker. Mission accomplished! En trio i fiskar över kilot är fångad och vi firar med fisksoppa och vitt vin. Dock känns soppan lite fiskfattig, men Johan har fått syn på ett vak i vår homepool och springer ner till vattnet och drar på första kastet upp en öring medan soppan kokar! Den fileas och åker ner och fullbordar maträtten. Färskare fisksoppa är svår att hitta.
Resans största fisk
En underbar vecka går mot sitt slut. Inte en regndroppe, suveränt fiske och magnifik natur. En nödvändig själslig rening som hjälper en att klara en lång vinter. Några av oss har redan börja packa ihop sakerna, men Joakim och Johan har fått syn på en riktigt fin fisk som står och nymfar i ett av jokkens djupare hål. De drar sticka och Johan drar det längsta strået. Han hittar ett bra kastställe nedströms fisken och kastar uppströms för att inte skrämma fisken. Första kastet blir lite kort. Joakim guidar Johan i kastningen. Nästa kast når lite längre och nymfen sjunker perfekt ner mot fisken. I ett sällan bevittnat skådespel så vänder fisken och hugger aggressivt Johans guldskallenymf.
Rödingen märker sitt misstag och försöker i panik skaka sig lös. Den drar iväg 20 meter tvärsöver strömmen och vänder sedan tvärt rätt mot Johan. För en sekund tappar han kontakten med fisken och befarar det värsta. Men linan sträcks igen och kampen fortsätter. Övriga i teamet kommer lagom för att se Joakim vada ut och agera håvhjälp, och Johan kan stolt visa upp fångsten. Resans största fisk, 1,9 kilo prima röding.
Andäktigt ser vi alla när den silverorange skönheten sakta simmar ur Johans händer och åter försvinner ut i selet. Kommentarer verkar överflödiga och vi går så sakta upp mot campen för att slutföra packningen och göra oss redo för helikopterfärden hem. Det är som alltid fyllt av vemod, men med ett så lyckat fiske i bagaget och en fjäll- värld som visat sig från sin bästa sida så känns det aningen lättare. Vi kommer garanterat tillbaka.
