Gourmetfiske i Sandåslandet

Då var det äntligen dags för den högtid som smäller högre än julafton, midsommar och nyår tillsammans. Flugfiske i fjällen. Årets tripp består av sex nätter, men har föregåtts av ändlösa timmar av planering, sömnlösa nätter och en konstant disträ blick där tankarna befinner sig betydligt mer norrut än kroppen. Liksom förra året så går resan mot Kirunafjällen, som med sina vidder och mångfald av goda fiskevatten, har blivit en favorit.

Redan ett halvår innan avfärd så inleds en flitig korrespondens med Andreas Mikko, som jobbar som fiskeguide på NordicHeli. Vi efterfrågar ett vatten som fiskar bra under tidig säsong eftersom undertecknad väntar tillökning i juli. Midsommardagen är planerad avresedag. Det är visserligen en chansning, men med en viss tur och lite tvivelaktig hjälp av den globala uppvärmningen skulle vi kanske kunna få ett riktigt fint flugfiske. Vidare så önskar vi om möjligt kunna fiska efter alla tre arterna; harr, öring och röding. Dels för att det är kul med variation i fisket, men även för att tillfredställa våra gommar med läckra rätter. Vi enas, tillsammans med Mikko, kring ett vattensystem högt upp i Sandåslandet, som startar nära norska gränsen och sedan slingrar sig nedför fjällen och slutligen förenas med klassiska Råstojaure. Här erbjuds under tidig säsong ett fint sjö- och strömfiske efter röding och längre ner mot låglandet försvinner rödingen, men ersätts av öring och harr. Vattnet godkänns av alla deltagare och klubbas igenom. Vi som åker är jag, Johan, Oscar, Joakim och Martin.

Midsommardagen är kommen och fyra förväntansfulla flugfiskare sitter fastspända i helikoptern. Segheten och den lätta huvudvärk som man traditionsenligt erhåller efter svenskt midsommarfirande är som bortblåst. Vi sitter storögda och spanar ut över vidder och vatten och blir lite smått förbannade på hur mycket vatten det finns här uppe. Om det fanns någon rättvisa borde väl i alla fall ett par älvar och några fjäll ha lagts kring Stockholmsområdet, där vi bor, kan man tycka.

Efter en halvtimme i luften sveper vi in över vattnet där vi ska fiska. Vitt skummande forsar övergår i blanka, tunga strömmar. Emellanåt, där det är flackare, så bildar de nästan stilla sjöar. Jag skulle inte kunna ha gjort det bättre själv, om jag fick leka Gud för en dag, tänker jag för mig själv. Det här är kanske de mest perfekta flugfiskeströmmar jag sett. Men när vi kommer över krönet upp mot källsjön, så lägger sig euforin en aning. Här ligger fortfarande is, trots 25 grader i luften, och trots att det är i slutet av juni. Inget ovanligt för perioden, men ändå overkligt. Piloten erbjuder ett annat mer låglänt ersättningsvatten, men med våra uppskruvade förväntningar på just det här vattnet, så bestämmer vi oss för att stanna. Vi slår läger mitt mellan sjöarna, så att vi enkelt både når rödingen uppströms och harren nedströms.

Jag har fått berättat av Klas Billengren på Stockholms flugfiskecenter att om rödingen befinner sig i jokken, så kan man få sitt livs strömfiske efter röding. Men ibland är inte fisken alls i strömmarna, och så verkar det tyvärr vara nu. Inte ett vak under hela första kvällen och alla försöker dölja den oro som börjat smyga sig in. Andra dagen ser vi inte heller en tillstymmelse till fisk. Vi fiskar av nackar och strömmar, med en uppsjö olika flugor och på olika djup. Inte ett liv och då har vi ändå vandrat ända upp till där isen tar över sjön.

Ligger fisken och trycker vid sjöns botten eller vad är det här? undrar Martin.

Ytterligare en fisklös dag och oron vi hade första kvällen har bytts ut mot smärre panik. Dessutom börjar mörka moln dra in över de svensk-norska gränsfjällen. Oscar föreslår att vi skiter i rödingen under morgondagen och satsar på harren istället. Harren kan man alltid lita på, menar han. Och vi behöver onekligen känna ryck i spötoppen för att återfå självförtroendet. Följande morgon vandrar vi ner mot harrens ståndplatser. På vandringen ner lyckas vi även skrämma upp två fjällrävar, en numera utrotningshotad art. Högtrycket har bytts till lätt regn när vi vadar ut i en fin ström. Härifrån kan man faktiskt en bit bort se stugorna vid Råstocampen.
– Jag har fisk, skriker Joakim. Exakt samtidigt känner jag ett kraftigt hugg på min guldskalle. Dubbeldrill av två fina harrar känns ljuvligt efter den bedrövliga starten på resan. Det visar sig att jokken håller ett otroligt fint bestånd av harr, som dessutom håller en medelvikt en bra bit över halvkilot. Martin tar fem fina fiskar på fem kast. Oscar står en bit högre upp med spöt i en djup båge. En grov harr slukar sekunden efter också min nymf och så fortsätter det resten av dagen.

Att åka till fjällen med helikopter erbjuder en lyxig vildmarkskänsla. Dessutom ges det en ypperlig chans att kombinera två förnäma intressen: fiske och matlagning. I vår provisoriska kyl, bestående av snöfyllda sopsäckar i en grop, trängs mängder av färskvaror och vin. Frystorkad mat får inte följa med på den här turen. I vårt utomhusskafferi så står ett gäng färska kryddor redo att smaksätta våra fiskar. Idag sparade vi tre fina harrar till middagen. Fisken fileas och därpå breds en blandning av persilja, pinjenötter och olivolja. En rejäl bit prosciutto omsluter rullen och på toppen läggs en skiva parmesan. Hela härligheten ställs i en improviserad folieform. Lite vitt vin hälls över fiskarna och allt tillagas över en het glödbädd. Godare blir det inte. Jag lovar.

Följande morgon vaknar vi av regnets smattrande mot tältduken. Inte mycket att göra, förutom att ligga kvar tills det lugnar sig, tänker jag. Några timmar senare ser skyarna ljusare ut och efter lite kokkaffe och mackor så är vi beredda för ett nytt försök på rödingen. Två dagars hetta och två dagars regn borde ha gjort sitt på isen uppe på sjön, resonerar vi, med ett pånyttfött självförtroende efter gårdagens fina harrfiske. Mycket riktigt möter våra blickar en underbar isfri fjällsjö sjö, efter några kilometers vandring. Men rödingen lyser fortfarande med sin frånvaro. I jokken står den bevisligen inte och även sjön ligger spegelblank, utan ett vak.

När vi försiktigt närmar oss strandkanten bryts plötsligt vattenytan av en fet rygg som väller långsamt genom det mörka vattnet. Vi smyger hukande närmare och ser fler riktigt feta rödingar som äter sig mätta på insekter. En uppvisning i vackra head-and-tail vak tyder på att det inte äter insekter från ytan. Ibland blir det bara en virvel på ytan, vilket skvallrar om att de söker sin föda en bit under vattenytan. Vi drar sticka om vem som ska testa först. Martin, som gärna drar sticka om saker, drar det längsta strået och närmar sig rödingarnas skådespel i slow motion. Första kastet landar perfekt och vi väntar alla på att spöt ska lyftas i triumf. Men det väntade hugget uteblir. Rödingarna är kvar i samma område och vakar fortfarande, men de vill inte ha vad vi erbjuder. Vi andra börjar kasta på andra områden där vi ser aktivitet. Ingen finner rätt fluga till de selektiva fiskarna. Vi testar oförtyngda och förtyngda nymfer i olika färger och storlekar, kläckare, puppor, torrflugor, attraktorflugor och i ren desperation över rödingens ignorans så knyter jag t.o.m. på en färgglad streamer på min tafs. Efter att ha testat halva flugarsenalen, så tar Joakim fram saxen. Han tror fortfarande på fjädermyggspupporna vi har testat, men de flyter för bra, tycker han. Bort klipps den vita tofsen av polygarn och han testar den nya sjunkhastigheten. Det smäller på direkt och med säker hand landar han en underbar fjällröding. Magens innehåll består av en stor, svart klump av tusentals små mygglarver och puppor. Vi är glada över att ha hittat rätt i flugasken, men samtidigt bestörta av den konkurrens vi har av den naturliga insekten. För är det nåt det finns här uppe, så är det mygg. Vi fångar flera fina rödingar den kvällen, endast på semisjunkande fjädermyggspuppor storlek 18, som fiskas hem sakta, sakta. Ett på många sätt frustrerande fiske, men samtidigt ett av det mest spännande jag har upplevt. Det gäller att hela tiden vara på helspänn och presentera flugan rätt. Joakims röding avnjuts som sashimi, med wasabi och japansk soja. Rödingens kött gör sig otroligt bra till att äta naturellt. Vacker färg och med en mör konsistens som smälter i våra munnar.

Sista morgonen vaknar vi till fint väder. En viss stress har smugit sig på, eftersom vi imorgon måste möta civilisationen. Våra sex nätter som för några dagar sen kändes som en evighet är snart över. Det tar närmare tre dygn att komma ner i varv helt och hållet, och sen då man äntligen har hittat harmonin i naturen, vattnet och fisket, så ska man börja packa ihop sina grejor igen. Men alla är överens om att vi ska fiska så mycket vi kan nu när väder och vind är gynnsamma. Vi gör ytterligare ett försök på rödingen och nu hittar vi den även i de större lugnare delarna av jokken. Även här lugnt ätande av de stora mängderna myggpuppor.
– Får man vara efterklok, så skulle vi ha åkt en vecka senare, menar Oscar.

Det är bara att hålla med. All is är nu borta och de nykläckta bäcksländorna och mindre nattsländorna ses i allt större utsträckning. Men som fiskare får man anpassa sig efter situationen och med våra nybundna fjädermyggspuppor knutna på den tunna flourcarbontafsen ger vi oss på nytt ut på smygjakt. Det dröjer inte länge innan Martin står med böjt spö och drillar en fin röding.

Perfekt matfisk! tycker jag, med dolda planer på en fisksoppa till middag.

Joakim fortsätter att dominera fjädermyggsfisket, men hans största fisk under dagen är faktiskt en harr, trots att harren inte brukar finnas så här högt upp i systemet. Även den övertalar jag honom att spara. Vi andra fångar också röding och harr, som alla försiktigt sätts tillbaka i det iskalla vattnet.

Väl tillbaka vid tältplatsen, så fortsätter två av oss vidare nedströms. Jag och Oscar beslutar oss för att sätta punkt för fisket och tar ett väldigt snabbt dopp i jokken och börjar sedan förbereda avslutningsmiddagen. Jag filear fiskarna, medan Oscar hackar fänkål, lök, vitlök och potatis. Gasolköket dras igång och grönsakerna fräses mjuka och kokas sedan tillsammans med saffran i fiskbuljong och vin. När potatisen börjar mjukna åker några tomater i och samtidigt ansluter Martin och Joakim. I handen håller Martin stolt en guldgul öring! Även den åker tillsammans med rödingen och harren ner i kastrullen. Musslor, grädde och timjan fulländar soppan. I midnattssolen avnjuter vi anrättningen innehållande den gyllene trefalden av fjällfiskar: harr, öring och röding. Alla sitter tysta och njuter. Ingen vågar släppa in tanken på helikoptern som om några timmar kommer för att hämta oss.